Tankar kring jul

Jag kommer i stämning först när magen säger till och då menar jag inte maten och godsakerna och suget efter det. Nej-i magkänslan som säger att nu... nu är det tid att börja pynta och pyssla och den känslan går inte att mästra med, den lever sitt eget liv och ger sej tillkänna lite olika från år till år.Men när den väl kommer så går allt så lätt och är så roligt och om jag skulle försöka sätta ord på vad det är då kommer ingen annan förklaring än att barnet i mej lever upp. Det är lilla Ann som nu kan bestämma själv hur hon vill ha det, och hon vill och hon kan och hon ändrar tills hon är nöjd och allt är så kul hela tiden.

Jag ska vara ärlig, mina jular som barn var inte speciellt trevliga alls, jag grät varje julafton fram tills jag var tjugotre år. Min pappa tog det lite lugnare över jul och nyår och drack det han ville och gladast var vi när han somnade, helst på dagen när vi andra var vakna men då kunde man å andra sidan bli väckt mitt i natten för då ville han prata och reda ut ett och annat. När han var nykter sa han inte så mycket då ville han bara: synas men inte höras. Han hade lite lustiga uttryck för sej, som att : se på en människas skor och du kan se hur hon är!

Ja, sa jag då (när han inte hörde) till mamma, det går ju bra när man har en fru som sköter skoputsningen. Skötte skoputsningen föresten,- hon skötte allt. När vi var bortbjudna la hon småhögar på hans sida av dubbelsängen: strumpor, kallingar, undertröja etc. och från duschen ropade han

-morsan, vad ska jag ha på mej? och hon ropade tillbaka ner i från köket:

- det ligger på sänga, himlade med ögonen åt mej och suckade:

- vad skulle den där vara utan mej? och så flinade vi.

Juldagen var vi ofta bjudna till A och G och då sov han alltid så vi åkte själva, mamma min lillebror och jag. Då kunde vi gnälla av oss hur julaftonen urartat och vi som vanligt blivit ledsna. Mamma var i köket med A och G kom in till mej och min bror och medlade varför pappa var som han var och att vi inte skulle döma honom för hårt. Vid närmare eftertanke var det aldrig nån som tog barnens parti och sa att : nej nu djävlar är måttet rågat och så här får det inte gå till.

Men vi var väl inte så lätta att ha att göra med vi heller tänkte jag och gick in i bubblan- den sfär där man inte kan bli nådd, där det är lugn och ro oavsett vad som händer runt omkring. Jag hittade den en gång när jag skrikit mej hes och tårarna inte gjorde någon verkan längre, då när jag förstod att det inte spelade nån roll vad jag sa, tyckte eller gjorde, att jag inte fanns för dom. Då hittade jag bubblan - gick in där och fann frid på ett underligt vis.

Sedan fick jag mitt första barn och då smet jag ut "bakvägen" genom att delta i frivilliga hjälporganisationer. Jag gjorde en Karl-Bertil Jonsson, helt enkelt, tog min lille son drog strax efter lunch och åren därpå kom jag inte hem alls.

Det var kanske inte så schysst mot mina bröder men här var det överlevnad som gällde och nu var det inte bara mitt eget liv som stod på spel. Eftersom vi var bönder så var det ju alltid värre att som kvinna göra uppror men där har jag haft en inre styrka som jag inte kunnat kompromissa med. Utsatt har jag varit och missförstådd men tagit ansvar, även för dumheter,rädd många gånger, ja livrädd, men följt mitt hjärta.

Efter mitt första barns tre levnadsår mötte jag mina andra barns far och vi hade riktiga barnen i Bullerbyn jular ( i mina ögon ) Julen har kanske blivit min stora revansch. Jag ska ha tillbaka alla missade, efterlängtade högtidsstunder som föll platt mitt framför mina fötter. Och jag fejkar inte, jag är så uppriktigt glad när huset är fint dekorerat. Julklapparna inslagna, godiset framplockat, maten är klar och allas favoriträtt finns med. Ljusen och marchallerna är tända och de första barn och barnbarnen stampar av snön utanför ytterdörren...nu är de här, nu är vi tillsammans och julens föreställning kan börja.

God-Jul önskar jag er alla och ett riktigt gott Nytt År